Det är trots allt vår och koltrasten har börjat sjunga för oss igen.
Förra veckan var rubriken ”Krigstillstånd” och så ser nu verkligheten ut i värden, särskilt när man nu skjuter upp olympiska spelen, det har bara hänt två gånger tidigare, då under första och andra världskriget.
För övrigt är det mycket både i smått och stort som man måste skjuta upp på grund av vår osynliga fiende, inget är sig likt och kommer troligtvis inte att bli det på lång tid eller ens någonsin.
Nu när vi här håller stenhårt på att hålla oss undan och inte ens törs gå och handla kan vi ändå glädja oss åt att vi har hjälpsamma barn som ställer upp och handlar eller grannar som erbjuder sin hjälp.
Funderingar i övrigt på nu när vi sitter i karantän på till exempel:
Håller Sverige på att bli ett pytteland eller?
Det med tanke på att svenska språket håller på att förflackas och vi får in massvis med engelskan uttryck i stället.
Om man lyssnar på nyheterna hör man nu i kristider att det är mindre människor eller mindre bilar ute än tidigare.
Eller att det är mindre människor på krogar och restauranger.
Har man då glömt bort ordet färre?
Mina tomtar på loftet tar då fram bilder på en massa småväxta människor som är ute och springer och mindre människor som dvärgar och barn på restaurangerna.
Att det åker mindre små bilar på våra gator kan ju tomtarna också ta fram bilder på.
Frågan är då varför man säger mindre när man egentligen menar färre?
Eller mindre företagare kan också få samma reflektion.
Nåja det är en petitess, jag fattar vad de egentligen menar men hur svårt kan det vara?
Visst det kan finnas mycket att reflektera över när man får tid över och inte har sina rutiner längre, man kanske blir lite mer stingslig.
Såg på tv häromdagen om hur den här krisen kommer att fresta på en del förhållanden på grund av att paren var tvungna att umgås med varandra i stället för med arbetskompisarna.
Tänkte att det kanske blir en pandemi av skilsmässor i kölvattnet av det här.
Eller också att det är tur att vi här i huset är vana eftersom jag har varit pensionär och hemmaman sedan 2006 så det skall väl gå bra antar jag.
Dessutom har hustrun stått ut med mig sedan början av 80-talet, vilket tålamod!
En annan sak som kan bli slitsam i ett förhållande är väl att det blir mindre i plånboken för många, särskilt för de som aldrig varit med om stora samhällskriser eller i stort är vana att leva på lånade pengar och att de ännu mindre har några reserver undanstoppade.
Om nu de yrkesverksamma får det svårt så kommer pensionärernas tid strax därefter eftersom pensionsfonderna troligen sjunker om man har pengar placerade på börsen.
Kriser har det dock varit många och jag tänker då bland annat på 70-talskrisen som pågick in i början av 80-talet.
Mins då att människor blev av med jobben och var tvungna att gå ifrån sina hus, de såldes på exekutiv aktion och många var tvungna att sälja sina hus till underpriser.
Trots att de inte bodde kvar i husen var de sedan tvungna fortsätta amortera på lånen. De hade det verkligen slitigt.
Tror att de lärde sig att inte bara leva på lånade pengar, men hur går det för sextitalisterna och de som är födda senare?
Vi får verkligen hoppas att det går bättre den här gången.
I onsdags kom ett nytt räddningspaket från regeringen till bland annat småföretagen, jag funderar fortfarande på hur det gått om det inte funnits ekonomiska muskler och det hade förts en skattesänkarpolitik likt Alliansen och SD.
För övrigt gick min fjärde bok med titeln ”På väg hit” iväg till tryckeriet i onsdags. Den innehåller i stort resultatet av min släktforskning och är lite mer känsloladdad än mina tidigare böcker.
Tänkte att det var säkrast att avsluta den om olyckan nu skulle vara framme.
Det kan också sägas att jag skalade bort femtio sidor innan den gick i tryck.
Nu får det bli andra projekt och gärna då utomhus om det blir varmare och hälsan bistår.
Den som har lever får se, eller nåt????
Skrolla gärna ner och läs förra veckans blogg som kanske kan väcka tankar.
Trots allt vår
Allmänt KommenteraDet är trots allt vår och koltrasten har börjat sjunga för oss igen.
Förra veckan var rubriken ”Krigstillstånd” och så ser nu verkligheten ut i värden, särskilt när man nu skjuter upp olympiska spelen, det har bara hänt två gånger tidigare, då under första och andra världskriget.
För övrigt är det mycket både i smått och stort som man måste skjuta upp på grund av vår osynliga fiende, inget är sig likt och kommer troligtvis inte att bli det på lång tid eller ens någonsin.
Nu när vi här håller stenhårt på att hålla oss undan och inte ens törs gå och handla kan vi ändå glädja oss åt att vi har hjälpsamma barn som ställer upp och handlar eller grannar som erbjuder sin hjälp.
Funderingar i övrigt på nu när vi sitter i karantän på till exempel:
Håller Sverige på att bli ett pytteland eller?
Det med tanke på att svenska språket håller på att förflackas och vi får in massvis med engelskan uttryck i stället.
Om man lyssnar på nyheterna hör man nu i kristider att det är mindre människor eller mindre bilar ute än tidigare.
Eller att det är mindre människor på krogar och restauranger.
Har man då glömt bort ordet färre?
Mina tomtar på loftet tar då fram bilder på en massa småväxta människor som är ute och springer och mindre människor som dvärgar och barn på restaurangerna.
Att det åker mindre små bilar på våra gator kan ju tomtarna också ta fram bilder på.
Frågan är då varför man säger mindre när man egentligen menar färre?
Eller mindre företagare kan också få samma reflektion.
Nåja det är en petitess, jag fattar vad de egentligen menar men hur svårt kan det vara?
Visst det kan finnas mycket att reflektera över när man får tid över och inte har sina rutiner längre, man kanske blir lite mer stingslig.
Såg på tv häromdagen om hur den här krisen kommer att fresta på en del förhållanden på grund av att paren var tvungna att umgås med varandra i stället för med arbetskompisarna.
Tänkte att det kanske blir en pandemi av skilsmässor i kölvattnet av det här.
Eller också att det är tur att vi här i huset är vana eftersom jag har varit pensionär och hemmaman sedan 2006 så det skall väl gå bra antar jag.
Dessutom har hustrun stått ut med mig sedan början av 80-talet, vilket tålamod!
En annan sak som kan bli slitsam i ett förhållande är väl att det blir mindre i plånboken för många, särskilt för de som aldrig varit med om stora samhällskriser eller i stort är vana att leva på lånade pengar och att de ännu mindre har några reserver undanstoppade.
Om nu de yrkesverksamma får det svårt så kommer pensionärernas tid strax därefter eftersom pensionsfonderna troligen sjunker om man har pengar placerade på börsen.
Kriser har det dock varit många och jag tänker då bland annat på 70-talskrisen som pågick in i början av 80-talet.
Mins då att människor blev av med jobben och var tvungna att gå ifrån sina hus, de såldes på exekutiv aktion och många var tvungna att sälja sina hus till underpriser.
Trots att de inte bodde kvar i husen var de sedan tvungna fortsätta amortera på lånen. De hade det verkligen slitigt.
Tror att de lärde sig att inte bara leva på lånade pengar, men hur går det för sextitalisterna och de som är födda senare?
Vi får verkligen hoppas att det går bättre den här gången.
I onsdags kom ett nytt räddningspaket från regeringen till bland annat småföretagen, jag funderar fortfarande på hur det gått om det inte funnits ekonomiska muskler och det hade förts en skattesänkarpolitik likt Alliansen och SD.
För övrigt gick min fjärde bok med titeln ”På väg hit” iväg till tryckeriet i onsdags. Den innehåller i stort resultatet av min släktforskning och är lite mer känsloladdad än mina tidigare böcker.
Tänkte att det var säkrast att avsluta den om olyckan nu skulle vara framme.
Det kan också sägas att jag skalade bort femtio sidor innan den gick i tryck.
Nu får det bli andra projekt och gärna då utomhus om det blir varmare och hälsan bistår.
Den som har lever får se, eller nåt????
Skrolla gärna ner och läs förra veckans blogg som kanske kan väcka tankar.