För en tid sida frågade jag en av mina döttrar vad de tyckte om en av mina böcker och då fick jag lite synpunkter på att det handlade väldigt lite om känslor och det måste jag hålla med om.
Det kom sig av att jag i mitt minne har försökt hänga upp hädelserna genom åren genom att fundera ut vad jag hade för bil när saker hänt, så det är därför det är mycket om bilar.
Det har ju blivit ett ganska stort antal bilar genom åren, en del båtar och några motorcyklar också för den delen.
I min fjärde bok som jag nu skriver har jag mer plats för känslor.
Om jag skulle ge mig på den stora utmaningen att ha känslor som tema skulle jag då hellre gjort ett försök till en roman i så fall, men den ambitionen anser jag mig inte ha eller besitta.
Var sak har sin tid!
Det där med känslor var vi grabbar som var födda på fyrtiotalet inte särskilt duktiga på eftersom det inte var särskilt manligt och ballt, det låg liksom inte i tiden att vara känslosam.
Å andra sidan tycker jag nog att det gått inflation i känslouttryck, några exempel som man kan referera till är:
Jag hatar den, när man inte tycker om den.
Eller att man älskar den när man tycker bra om den.
Hata är för mig ett väldigt starkt ord som man skall vara försiktig att använda.
Det samma bör gälla för ordet älska som är ett starkt ord.
Vilka ord skall vi ta till när vi verkligen hatar eller älskar när vi slösat med orden till vardags.
Antagligen är språkbruket av dessa ord generationsbetingade.
Det skiljer en del mellan den ungdomsgeneration som nu växer upp och den jag växte upp i, då i min generation var det otänkbart att två killar som möttes på gatan skulle ha kramats, då ansågs det bökigt och skamligt.
Att två killar skulle kunna gå och hålla varandra i handen väckte samma patos.
Visade man känslor så var det nog något man var förbannad på.
Men för tjejerna gällde inte alls samma regler, de kunde både kramas och hålla varandra i handen utan att väcka förargelse.
Att grabbar skulle kunna visa känslor och öppet visa att de var ledsna och grät var helt enkelt otänkbart i min generation, det har varit något som jag och många med mig fått lära oss i lite högre ålder och konstigt nog verkar jag bli mer lättrörd ju äldre jag blir, och jag har hört andra som sagt samma sak om sig själva. Ibland kan det bli på gränsen till genant och pinsamt i skenet av hur det var förr.
Men visst fanns det känslor för det ena och det andra fast det inte visades och man kunde bli euforisk av både vackra flickor och bilar, så dagens bild är juni månads bli från min stora och fina almanacka.
Visst är det fint med eufori.
Känslor
Känslor Kommentera
För en tid sida frågade jag en av mina döttrar vad de tyckte om en av mina böcker och då fick jag lite synpunkter på att det handlade väldigt lite om känslor och det måste jag hålla med om.
Det kom sig av att jag i mitt minne har försökt hänga upp hädelserna genom åren genom att fundera ut vad jag hade för bil när saker hänt, så det är därför det är mycket om bilar.
Det har ju blivit ett ganska stort antal bilar genom åren, en del båtar och några motorcyklar också för den delen.
I min fjärde bok som jag nu skriver har jag mer plats för känslor.
Om jag skulle ge mig på den stora utmaningen att ha känslor som tema skulle jag då hellre gjort ett försök till en roman i så fall, men den ambitionen anser jag mig inte ha eller besitta.
Var sak har sin tid!
Det där med känslor var vi grabbar som var födda på fyrtiotalet inte särskilt duktiga på eftersom det inte var särskilt manligt och ballt, det låg liksom inte i tiden att vara känslosam.
Å andra sidan tycker jag nog att det gått inflation i känslouttryck, några exempel som man kan referera till är:
Jag hatar den, när man inte tycker om den.
Eller att man älskar den när man tycker bra om den.
Hata är för mig ett väldigt starkt ord som man skall vara försiktig att använda.
Det samma bör gälla för ordet älska som är ett starkt ord.
Vilka ord skall vi ta till när vi verkligen hatar eller älskar när vi slösat med orden till vardags.
Antagligen är språkbruket av dessa ord generationsbetingade.
Det skiljer en del mellan den ungdomsgeneration som nu växer upp och den jag växte upp i, då i min generation var det otänkbart att två killar som möttes på gatan skulle ha kramats, då ansågs det bökigt och skamligt.
Att två killar skulle kunna gå och hålla varandra i handen väckte samma patos.
Visade man känslor så var det nog något man var förbannad på.
Men för tjejerna gällde inte alls samma regler, de kunde både kramas och hålla varandra i handen utan att väcka förargelse.
Att grabbar skulle kunna visa känslor och öppet visa att de var ledsna och grät var helt enkelt otänkbart i min generation, det har varit något som jag och många med mig fått lära oss i lite högre ålder och konstigt nog verkar jag bli mer lättrörd ju äldre jag blir, och jag har hört andra som sagt samma sak om sig själva. Ibland kan det bli på gränsen till genant och pinsamt i skenet av hur det var förr.
Men visst fanns det känslor för det ena och det andra fast det inte visades och man kunde bli euforisk av både vackra flickor och bilar, så dagens bild är juni månads bli från min stora och fina almanacka.
Visst är det fint med eufori.